Hur kunde någon lita på henne från början?
Apokalypsen närmar sig
Med ena örat lyssnar jag till en konversation i mitt sällskap. Jag skrattar till ibland, säger jaha och nähe. Jag upprepar mina egna standardfraser. Under tiden funderar jag på vad som skulle hända om jag gick fram och slog glaset i ansiktet på idioten på andra sidan baren. Mina funderingar avbryts av en snabb fråga riktade mot mig. Jag svarar fel och det blir uppenbart att jag inte lyssnar.
Från sidan ser jag Påsen dyka upp. Han har ena ögat igenmurat. Han går fram till mig och ställer sig på en meters avstånd. Han hälsar inte utan bara glor lite slött med sitt friska öga. Jag flinar till och han vänder sig mot baren och beställer fyra stycken gin&tonic och lämnar en femhundring till bartendern. Jag har aldrig sett Påsen med så mycket pengar. Innan växeln hunnit komma tillbaka har han svept den första. Sedan skjuter han över en av de återstående till mig och säger till mig att dricka snabbt. Genom glaset ser jag hur han i rask takt sveper även nästa drink. Den sista tar han upp i handen, väger glaset en stund. Så tar han sats och kastar hela glaset med full kraft mitt över baren.
- Det är dags att sticka nu.
Min bäste ovän
Hans närvaro gör sig ständigt påmind. I sena nattimmar vare sig de spenderas i sängen, framför datorn eller närmast apatiskt stirrandes ut över Göteborg kan jag höra hans krafsande. Med ett på samma gång oskyldigt som ondskefullt sätt springer han i sitt gnisslande hjul eller vrider sig i förtvivlan mot burens kala plastväggar. Det svaga men gnagande oljudet bryts i korta intervaller av monumental tystnad för att sedan återupptas. Efter de falska förhoppningarna om lugn och ro blir hans läten ännu mer påtagliga, gnagande och fördärvande. Jag vet inte om det är djurets kallsinniga list eller om det är min egen brist på sömn som gjort att jag självutplånande vecklat in mig i dessa virriga mindgames.
Historien började som ett skämt, som en illvillig inflyttningspresent av personer jag för längesedan genomskådat och vars namn jag med extra tjock tusch redan hade skrivit upp i den svarta boken. Hamster fick det småroliga namnet Jussi, som en tokig påminnelse om hans ursprung från en djuraffär på Hisingen.
Nu, två månader senare lever jag i en ständig terrorbalans som genom nätter och dagar håller både mig och Jussi vakna i en klassisk kamp mellan människan och naturen. Han förstör mina nätter och jag hans dagar. Så fort det nattaktiva kräket krupit in i sitt bo är jag framme och skakar buren våldsamt tills dess jag ser att han rör sig. Så fort min flickvän inte är hemma plockar jag bort hans mat och fyller endast skålen med de bitar i djurmaten hon förklarat att han inte tycker om. Ibland ger jag honom en bit äpple eller gurka som jag noga preparerat med alkohol eller medel för nagellackborttagning. Aldrig en direkt dödande dos utan mest som en markering att han aldrig ska känna sig säker. Som hämnd förstörde han en hel söndag genom att rymma och på så sätt göra min flickvän förtvivlad vilket inte heller lämnade mig opåverkad.
Genom sin slughet har han visat sig vara en värdig motståndare och genom vår fiendskap går det att skönja en ömsesidig respekt. Jag ser nästan fram emot ännu en lång natt med en ännu längre morgon då vi ånyo får mäta vår styrka.
En garde, råttdjävul!
Göteborgsnatt
Det var framför allt min suddiga blick, fortfarande fixerad på en flimrande tv-skärm, som talade om för mig att klockan blivit mycket. Av färgerna och rörelsemönstret kunde jag utläsa att det var någon sorts sportsändning jag satt och följde. Trots att det just nu utspelas ett vinter-OS har mitt intresse för TV-sport aldrig varit lägre. Oavsett resultat och gren har jag svårare och svårare att lura mig själv till entusiasm, och då ska man ha i baktanke att jag annars är en mästare på självbedrägeri.
Jag befinner mig på en skum adress, möjligtvis på en bakgata, någonstans väster om city. Lokalen består av en sorglig uppslutning människor men jag känner ändå att jag är bland vänner.
Jag sneglar åt höger och upptäcker ett par som sitter försjunkna i en konversation utan att ta minsta notis om den förtrollande tv-apparaten. De verkar vara på sin första träff, hon skrattar alldeles för mycket och hans historier är alldeles för dåliga för att det inte bara ska utgöra en chimär. Ett nödvändigt skådespel för att några timmar senare kunna göra slag i saken och tillsammans bege sig hemåt.
Plötsligt ser jag en mörk gestalt glida upp framför tv:n och med sin lekamen täcka hela rutan. Gestalten ser medtagen ut. Hon har slapp hållning och slokhatt. Hennes blick är trött men ändå desperat, nästan sjuklig när den stirrar förbi både mig och min bordsgranne och vidare ut i tomma intet.
”Listen to me”
Rösten har en märklig brytning. Kvinnan tar en konstpaus eller möjligtvis bara en djup suck för att hämta andan. Jag sneglar mot bartendern men han gör inga ansatser att säga till kvinnan att sluta störa oss. Hon är uppenbart en stammis. Det här är hennes spelplan och man får bäst finna sig i att det är hon som bestämmer reglerna.
”Listen to me”
Hon hotar med att stänga av tv-apparaten och vi intygar därför motvilligt att hon har vår odelade uppmärksamhet.
“It takes great courage to say the obvious”
Tystnad.
Kvinnan står kvar och svajar lite men det verkar inte vara aktuellt med någon fortsättning. Vid bordet utbyts misstrogna blickar och till sist kan någon inte hålla sig för skratt. Slokhatten blänger surt på oss men gör fortfarande inga försök till att gå vidare i sin deklamation.
Bakom henne hör jag en exalterad kommentator berätta om en fantaktisk presentation, ännu ett så kallat ”bragdlopp”. Utanför står Göteborg stilla efter dagens snöoväder. Med en klunk ljummen öl slår jag snabbt bort en reflektion om vad fan jag egentligen håller på med.
“It takes great courage to say the obvious”
Storhandla (Välkommen till min nya blogg)
Det var i lördags under ett uppblossande vredesanfall som beslutet om att starta upp en ny blogg tog form i mina tankar. Jag bestämde mig då för att bloggen skulle heta Fanvadjaghatarer och efter en kort genomgång av mina betraktelser så här i starten på detta nödens år, valåret 2010, hade jag redan 10-20 inlägg färdigformulerade i skallen. Det första skulle vara tillägnat Ica Maxi. Nu, några dagar senare, kan jag blicka tillbaka och smått förvånas över mina häftiga känslor.
Min ilska hade efter en grådassig och typiskt helgtrist morgon fått vittring och letade febrilt efter något eller någon att fästa sig vid. Inställda planer och en vilja att göra nytta hade fört mig till en spårvagn i riktning mot stadens utkanter. Färden som inkluderade ett vagnbyte förgylldes av att hela IFK-klacken var på väg hem till sin förort efter en trivial försäsongsmatch. Med andra ord var IQ-nivån i vagnen förvånansvärt låg även med kollektivtrafiksmått mätt.
Målet med resan var att ”storhandla”. Jag vill poängtera att storhandla inte är något jag vanligtvis sysslar med och absolut ingenting jag stödjer. Jag trivs bäst med att vid extrema hungerkänslor gå till min närbutik och handla det jag behöver för att laga ett mål mat. Att planera middagar två veckor framåt och kånka hem kassar fyllda med diverse storpack för att tjäna in några få kronor kan jag i snälla ordalag beskriva som futtigt.
Mitt humör var sålunda en smula irriterat redan när jag anlände till affären. En halvtimme senare när jag återigen får finkamma den enorma butiken, denna gång på jakt efter kryddhyllan, har allt mitt tålamod för längesedan tunnats ut och försvunnit. Jag har letat mig igenom hyllmeter efter hyllmeter med varor som gud glömt men kommersen kommit ihåg och insett man kan kränga till fåraktiga kunder. Överallt trängs konsumenter som med självscannern i högsta hugg gladeligen utför kassörskornas jobb för att spara in 10 minuter i kötid. 10 minuter är ett lågt pris att betala för lite värdighet. Speciellt då värdighet är något man i dag får leta efter med ljus och lykta. Värdighet kan vara det moderna samhällets enda bristvara och ingår garanterat inte i utbudet hos den stora matbutiken i stadens utkant.
På återseende.
