Göteborgsnatt
Det var framför allt min suddiga blick, fortfarande fixerad på en flimrande tv-skärm, som talade om för mig att klockan blivit mycket. Av färgerna och rörelsemönstret kunde jag utläsa att det var någon sorts sportsändning jag satt och följde. Trots att det just nu utspelas ett vinter-OS har mitt intresse för TV-sport aldrig varit lägre. Oavsett resultat och gren har jag svårare och svårare att lura mig själv till entusiasm, och då ska man ha i baktanke att jag annars är en mästare på självbedrägeri.
Jag befinner mig på en skum adress, möjligtvis på en bakgata, någonstans väster om city. Lokalen består av en sorglig uppslutning människor men jag känner ändå att jag är bland vänner.
Jag sneglar åt höger och upptäcker ett par som sitter försjunkna i en konversation utan att ta minsta notis om den förtrollande tv-apparaten. De verkar vara på sin första träff, hon skrattar alldeles för mycket och hans historier är alldeles för dåliga för att det inte bara ska utgöra en chimär. Ett nödvändigt skådespel för att några timmar senare kunna göra slag i saken och tillsammans bege sig hemåt.
Plötsligt ser jag en mörk gestalt glida upp framför tv:n och med sin lekamen täcka hela rutan. Gestalten ser medtagen ut. Hon har slapp hållning och slokhatt. Hennes blick är trött men ändå desperat, nästan sjuklig när den stirrar förbi både mig och min bordsgranne och vidare ut i tomma intet.
”Listen to me”
Rösten har en märklig brytning. Kvinnan tar en konstpaus eller möjligtvis bara en djup suck för att hämta andan. Jag sneglar mot bartendern men han gör inga ansatser att säga till kvinnan att sluta störa oss. Hon är uppenbart en stammis. Det här är hennes spelplan och man får bäst finna sig i att det är hon som bestämmer reglerna.
”Listen to me”
Hon hotar med att stänga av tv-apparaten och vi intygar därför motvilligt att hon har vår odelade uppmärksamhet.
“It takes great courage to say the obvious”
Tystnad.
Kvinnan står kvar och svajar lite men det verkar inte vara aktuellt med någon fortsättning. Vid bordet utbyts misstrogna blickar och till sist kan någon inte hålla sig för skratt. Slokhatten blänger surt på oss men gör fortfarande inga försök till att gå vidare i sin deklamation.
Bakom henne hör jag en exalterad kommentator berätta om en fantaktisk presentation, ännu ett så kallat ”bragdlopp”. Utanför står Göteborg stilla efter dagens snöoväder. Med en klunk ljummen öl slår jag snabbt bort en reflektion om vad fan jag egentligen håller på med.
“It takes great courage to say the obvious”
