varanenrevisited

Det var i lördags under ett uppblossande vredesanfall som beslutet om att starta upp en ny blogg tog form i mina tankar. Jag bestämde mig då för att bloggen skulle heta Fanvadjaghatarer och efter en kort genomgång av mina betraktelser så här i starten på detta nödens år, valåret  2010, hade jag redan 10-20 inlägg färdigformulerade i skallen. Det första skulle vara tillägnat Ica Maxi. Nu, några dagar senare, kan jag blicka tillbaka och smått förvånas över mina häftiga känslor.

Min ilska hade efter en grådassig och typiskt helgtrist morgon fått vittring och letade febrilt efter något eller någon att fästa sig vid. Inställda planer och en vilja att göra nytta hade fört mig till en spårvagn i riktning mot stadens utkanter. Färden som inkluderade ett vagnbyte förgylldes av att hela IFK-klacken var på väg hem till sin förort efter en trivial försäsongsmatch. Med andra ord var IQ-nivån i vagnen förvånansvärt låg även med kollektivtrafiksmått mätt.

Målet med resan var att ”storhandla”.  Jag vill poängtera att storhandla inte är något jag vanligtvis sysslar med och absolut ingenting jag stödjer. Jag trivs bäst med att vid extrema hungerkänslor gå till min närbutik och handla det jag behöver för att laga ett mål mat. Att planera middagar två veckor framåt och kånka hem kassar fyllda med diverse storpack för att tjäna in några få kronor kan jag i snälla ordalag beskriva som futtigt.

Mitt humör var sålunda en smula irriterat redan när jag anlände till affären.  En halvtimme senare när jag återigen får finkamma den enorma butiken, denna gång på jakt efter kryddhyllan, har allt mitt tålamod för längesedan tunnats ut och försvunnit. Jag har letat mig igenom hyllmeter efter hyllmeter med varor som gud glömt men kommersen kommit ihåg och insett man kan kränga till fåraktiga kunder. Överallt trängs konsumenter som med självscannern i högsta hugg gladeligen utför kassörskornas jobb för att spara in 10 minuter i kötid. 10 minuter är ett lågt pris att betala för lite värdighet. Speciellt då värdighet är något man i dag får leta efter med ljus och lykta. Värdighet kan vara det moderna samhällets enda bristvara och ingår garanterat inte i utbudet hos den stora matbutiken i stadens utkant.

På återseende.